Efter en hård dag på jobbet, en dust med yngsta dottern vid hämtning på dagis och så äntligen lite lugn och avslappning i soffan framför bolibompa kommer äldsta dottern hem från en kompis vid 19.15...
19.20 hör jag ett desperat, smärtfyllt rop på mamma..... Arrgghhh.... vad har hänt nu?! Jodå... okontrollerat fall från den förbannade träningsbollen maken fick som träningsredskap i julklapp. Bollen som jag upprepade gånger uppmanat mannen att ta ner i källaren innan någon skadar sig, som jag upprepade gånger har TÄNKT tagit ner i källaren men inte gjort pga av allmän lättja. Det går nog bra. Det är nog ingen fara....
Och nu händer det... en distal humerusfraktur.... benbrott på överarmen i armbågshöjd... Armbågen svullen som en fotboll. Akutrummet (eller the ER...) hysteriskt översvämmat med människor av de mest skilda slag. En välklädd yngling i v-ringad Lyle & Scott tröja med blodproppssymtom i benet efter en 23 timmars lång flygresa...
En tant med smärtor i höften efter misslyckad (?!) operation. En tonårstjej som blivit sparkad av en häst. Ett par med missfallsrelaterade symtom i tionde veckan... och så vidare...
(Och måste jag upplysa om att akutrummet i Östersund inte alls är lika översämmat av hetingar till läkare/personal som det är i Cityakuten??!!)
Och så mittlilla hjärta som ynkligt gnäller att det gör så ont så ont i armen och att hon bara vill åka hem och sova.
Efter vad som kändes som en evighetslång väntan kommer vi så äntligern in i ett undersökningsrum Då känner man ju liksom att man har halva inne. Va? Eller hur.... Bara en liten femtedel... Varför gör dom så?! Tar in sina patienter och sen låter dom vänta i ett rum med fyra kala väggar. Ingen tv, ingen lektyr, bara ännu en evighetslång väntan....
Iaf, efter undersökning av en underbart pedagogisk, barnvänlig doktor, (ärligt alltså, ingen ironi...) och en röntgen fick min lilla älskling en gipskappa på armen... efter ytterligare en kontrollröntgen och ett samtal med doktorn fick vi då åka hem... Då hade vi varit på sjukhuset i 5½ timma... Måste jag säga att jag tycker att det är underbart att ha flextid?!!
I morse tog herr T ner bollen i källaren.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Låter ju som en lagomt jobbig historia det där...
Men vadå får man gips, inga värktabletter eller nåt?
laanna: Jodå, en sugalvedon fick hon allt efter en stund. Efter att vänligt men bestämt tackat nej till en värktablett i form av ett stolpiller... :-)
Skicka en kommentar