Höstdans i Åre

Ute virvlar höstlöven på marken och igår befann jag mig i dansens virvlar på Country CLub i Åre.

Blev uppbjuden ett antal gånger och hade hysteriskt roligt... jag vet att det är elakt att skratta åt andra människor, men den här gången kunde jag bara inte hjälpa det. Det är något hos mig som gör att udda människor dras till mig.

Partner no 1 trodde han var Madonnas personlige danscoach och inkluderade liksom inte mig i vår gemensamma dans... Han slängde med huvudet i sidled för att sedan låta kroppen följa efter, han vevade med armarna i luften med manisk frenesi, slängde med sin stekarfrisyr och toppade det hela med en piruett som hade gjort Nureyev grön av avund. Tårarna rann nedför mina kinder....

Partner no 2 var huvudet kortare än jag och säkert 20 år yngre. Friskt vågat hälften vunnet... Han flätade in sina fingrar i mina och snurrade mig på dansgolvet som en sån där smyckesskrinsballerina... Han knuffade mig bakåt och slet mig tillbaks in i sin famn igen. Allt i perfekt otakt. efter avslutad dans ett säger han: Du får gärna en dans till om du vill...

Fan att man är så jävla artig att man inte vill såra någons känslor. Men, Hey, ett gott skratt förlänger livet. Vi skingrade flocken av danspar på dansgolvet effektivare än vilken bulldozer som helst.

Män är ett säreget släkte med känsla för vad som är passande att säga till en kvinna.

Förra året på höstdansen i Åre kom det fram en äldre herre och gav mig vad han förmodligen tyckte var den finaste komplimangen i hans bok: Du är ett djur... Hrm.

I år kom det fram en lite yngre variant och sa; Jag la märke till dig direkt du kom in i lokalen. Du är ju så ..... VILDVUXEN!!! Men hallååååå!

Modets växlingar

Inte så roligt att skriva om det här nu kanske när ÖP skrev nåt liknande häromdagen, men det är nåt jag tänkt på länge och det är ju ändå en försvinnande liten andel av svenska befolkningen som läser ÖP.

Tänk dej en dag i början på 90-talet. Du är tuff, du är hård, du är grym. En häftig tatuering skall göra dej ännu tuffare och grymmare. Det självklara valet är naturligtvis en dödkalle. En symbol för ondska och bråd död. Efteråt är du tuffare och grymmare än någonsin och känner dej rätt nöjd.

Idag, 15 år senare känner du dej nog inte lika tuff och hård med din dödskalle längre. Dödskallar ser jag nuförtiden oftast som glittriga och gulliga detaljer på mina småflickors kläder.

Om 15 år kanske det har vänt igen.

AMANDA JENSEN

Amanda Jensen - Idol 2007

Jag är kär. I Amanda Jensen. Barnen och jag tittar på Idol varje kväll. Blir inte denna tjej en stjärna så blir ingen det...

Anastasia och Patrizia direkt till final. Kom igen nu svenska folket. Via att ni har smak.

Herr T sa iof att det inte spelar någon roll om hon går vidare eller ej. Någon skivbolagsdirektör med lite innanför pannbenet lär ju signa henne ändå.

Ps. Daniel Karlsson är också grym, bara inte lika snygg.

Denne man...

...har varit på tapeten sista tiden. Han har fått en del ros. Men mest ris för att han sparkar på de som redan ligger.
Konstigt att ingen av alla som tycker så har tagit sin extra tusenlapp och satt av till de arbetslösa, sjuka, gamlingar eller vem som nu blivit sparkad på. Men det är väl som vanligt, solidaritet är något som skall gälla andra.

Giftermål

Jag och min sambo i Linköping tittade på aktuellt i veckan där dom pratade om att vissa i kyrkan tycker att det juridiska giftermålet skall ske borgerligt för att sen ha en cermoni i kyrkan också om man känner för det. Anledningen till detta är ju för att kyrkan har så väldigt svårt att ta ställning till samkönade äktenskap. Bra eller anus? Det är frågan.

Jag har ett förslag på att göra om lagstiftningen på detta område! Låt folk gifta sig hur dom vill. Tio stycken med varandra, två bröder, mor o dotter eller hur fan som helst.

Jävligt bra förslag om jag får säga det själv

Ytterligare ett ålderstecken..

..jag tycker det är behagligt att lyssna på P4.

Uppåt framåt...

...är ett mantra som används i en annan blog jag besöker dagligen. Kanske får ta till mig detta nu och upprepa det tyst för mig själv i min strävan att ta mig igenom dagen på ett någorlunda sätt. Det är ju faktiskt så att det blir lättare med tiden, men jag gråter fortfarande varje dag i duschen...

Har en så stor längan efter barnet jag nyss bar i magen, pratade med, sjöng för och klappade på och så är det bara inte där längre....


Min terapi under dessa veckor har varit att sitta i soffan och titta på tv samtidigt som jag virkat ett antal mössor i olika former och färger. Barnen tittar konstigt på mg varje gång jag börjar på en ny mössa.. men mamma, du har ju redan så många mössor.. så sant så sant, så nu får jag väl börja ge bort...

Har tittat på den nya svenska serien Upp till kamp... Säkert en jättebra serie om man bara kunde koncentrera sig på handlingen, men jag kan inte andas när jag tittar på den.. Fan dom röker ju HELA TIDEN. När dom badar badkar, när dom äter vita bönor ur burken, när dom har sex, när dom har fackföreningsmöte, när dom äter middag på fin restaurang... HELA JÄVLA TIDEN!!!

Allt...

känns jävligt meningslöst.
Får uppmana all kraft för att orka resa mig ur sängen, för att krama mina barn, för att ta på mig kläder, för att gå på toaletten.

Vill helst bara ligga i sängen och gråta hela dagarna.