En sorgsen dag

Jag är ett svart litet regnmoln....

Just nu känner jag mig inte ens arg, bara otroligt ledsen. Var på ultraljudet som skulle visa om vi skulle få en pojke eller flicka. Vi skulle få med bilder hem och visa barnen när dom kom hem ifrån skolan.

Istället fick jag ta dom i knät när dom förväntansfullt kom inspringande och nyfiket ville veta om dom skulle få en bror eller en syster och berätta att barnet inte levde i mammas mage...

Jag haft lite på känn att allt inte varit som det ska men förträngt dom tankarna långt bak i medvetandet och tolkat varje gasbubbla som en liten bebisrörelse...

Bryta ihop och komma igen har fått en helt ny innebörd. Vem fan bryr sig om Stefan Holm missar pallen i höjdhoppsfinalen liksom.

Hormoner...

Den uppmärksamme läsaren har förmodligen fattat att jag och herr T väntar tillökning i familjen. Under lite bylsiga tröjos kan man ana en putande mage men inte riktigt vara säker på om jag har svullat/inte tränat i sommar eller är med barn.

Allt borde ju vara ett rosa skimmer om det inte vore för som jävla hormonerna som rasar fritt i kroppen.
I vanliga fall är jag rätt snäll och bryr mig inte om andra elaka människor som tycker om att sprida olust omkring sig. I morse bad jag en kärring dra åt helvete efter att hon gått bakom min backande bil och sedan knackat på sutan och påpekat att jag höll på att köra på henne. "jag tänkte att du ville veta....." AAAARRRGGGHHH!!!

Det är inte så att du kunde stå still och vänta tills jag parkerat färdigt eftersom jag började före dig kärringjävel!!!


Kändes rätt skönt faktiskt. Just då och där. Efteråt började jag fundera på om hon kanske var min högsta chef... kanske var dumt ändå. Äsch, jag ska snart vara mammaledig.

Blidbacka - mina drömmars hus...

... har äntligen, eller vad man ska säga, blivit till salu. Detta hus har hemsökt mig i mina drömmar sen jag var liten. Växte upp tvärs över den nedlagda järnvägen som skiljer mitt föräldrahem från detta underbart, fantastiskt vackra hus. När jag var liten bodde min storasysters bästa kompis där. Hennes pappa var direktör på den stora stora fabriken som höll och håller liv i den lilla staden. Då fick jag ibland följa med in i HUSET och ibland, om jag hade riktig tur stanna och äta middag. Den familjen hade husa som serverade maten när man satt vid bordet. Om man inte hade lagt besticken på rätt sätt när man var klar med maten kom hon och la på mer mat på tallriken......


Vi spelade brännboll i trädgården när vi blivit lite större... Det blev fullängd på varven i den stora stora trädgården som familjen hade en anställd att sköta...

Nu har paret som tog över efter att "min familj" flyttade till huvudstaden dött och dödsboet väljer att lägga ut huset till försäljning. Jag har alltid drömt om att bo i det huset och känner fortfarande att jag SKA bo där innan jag dör. Nu hade varit en perfekt tid om det bara inte varit för att det ligger i fel ända av landet....

Det hade ju varit en dröm för tre par små barnfötter att springa runt i och leka kurragömma. Antar att det kommer att fortsätta att hemsöka mig i mina drömmar ytterligare en lång tid framöver...

Övervakad

För ett par veckor sedan satt jag och slötittade på en repris av vetenskapens värld på TV. Programmet handlade om hur övervakade vi var idag och hur ännu mycket mer övervakade vi skulle kunna bli inom en nära framtid. Allt för vårt eget bästa naturligtvis. Min tanke var att det är ju inte speciellt kul att vara övervakad hela tiden men det kanske är priset man får vara beredd att betala om det så bara kan rädda ett endaste människoliv.
Några dar senare dryftade jag dilemmat med min vän U över en öl. Han var av diverse olika anledningar helt mot övervakningssystem. Bl.a kan man i ett historiskt perspektiv se att det absolut farligaste för en normal medborgare inte är brottslingar eller terrorister utan den egna statsmakten. Att nuvarande makthavare (såväl S som borgare) vill oss alla väl är ett undantag historiskt sett.

En svår fråga alltså. Men det är väl som det skall vara, enkla frågor leder ju knappast till nån debatt.

Paradhanddukar

Måste vara något manligt att inte misstänka att handduken som hänger misstänkt struken och fin på dörrhandtaget utanpå köksskåpet INTE ska användas till att torka händerna på och solka ner...

Eller så är det bara jag i hela världen som fortfarande har paradhandduk och ståtar med...

sommarpratare...

Har inte kunnat lyssna så mycket på sommarpratarna som jag velat. Vet att man kan lyssna om igen på webradion och har försökt lyssna samtidigt som jag har skrivit journaler på jobbet. Men det är mycket som kan bli fel då och rätt vad det är så gör ju socialstyrelsen en granskning...

Dom gånger jag har suttit i bilen har det tyvärr varit sämre kvalitet och för mig, ointressant innehåll. Lyssnade tex på Maud Adams på sträckan oskarshamn södertälje... Kunde dock inte förmå mig till att lyssna eftersom det enda jag kunde fokusera på var hur svårt det verkade vara för henne att artikulera orden. Som om hennes hud kring munnen var sträckt så mycket så att hon inte kunde forma läpparna ordentligt för att säga ett "o" ..... Det blev för jobbigt så jag fick byta kanal... (ungefär som när Evy Palm skulle springa med vattenhinkar på ett löpband när hon var med i Fångarna på Fortet. Jag och herr T stod i köket i lägenheten på Nordenskiöldsgatan och kikade fram mot vardagsrummet för att se om plågan äntligen var över..." )

Igår satte jag på Pernilla Wahlgren på webradion men insåg att jag ger blanka fan i om hon har 10, 15 eller 100 nära vänner som hon kan prata med "precis allt om".

Ulf Lundell hann berätta att hans farsa hette Gerard och att han hade dött på Uffes födelsedag innan jag tryckte på off knappen....

Däremot gillade jag Paolo Roberto och började, men hann ej lyssna färdigt, på Magdalena
Graaf...

Sen när man börjar fundera på vad man själv skulle prata om inser man att man nog vänligt men bestämt skulle tacka nej. För hur intressant kan det vara att lyssna på berättelser ur det vanliga livet?! Utan brutna näsor, misshandel, middagar med RogerMoore eller rymdfärde??!!

Fortsättning följer...

Har grubblat lite på kyrkan vi var i och lyssnade på musik häromdagen.. Kollade upp vilken gren av den kristna tron som höll till just i den kyrkan och det visade sig vara Livets Ord...

Kunde kanske ha slutat riktigt illa...

Väckelsemöte.

Lockade med en god vän på en gratiskonsert med bröderna Simon och Frank Ådahl igår..

Har alltid gillat Frank Ådals röst. Kollade upp dem på My Space och gillade låtarna dom hade lagt ut där. Visste att de var ett kristet band vilket inte spelar så stor roll så länge musiken är bra...
Konserten började med att vi skulle lägga handen på den som satt närmast oss och som små papegojor med saliga leenden på läpparna repetera efter den gode Simon Ådal att: "jag välsignar dig, blablabla, för vi är ju alla grenar på vinträdet..." Hrm. Efter en och en halv låt när bröderna slöt ögonen i extas passade vi på, att på givet kommando (på tre), smita ut i den härliga sommarkvällen som kändes välsignad i sig.


Simon hade dessutom haft en uppenbarelse under sin semester i Portugal i sommar. Denna uppenbarelse hade dessutom förutspåtts av en (helig?) person INNAN han for.. Grabben måste gå på någon tung drog..