När jag växte upp bodde min farfar i huset rätt över gatan. Det var ett lagom stort hus med grå eternitplattor. Bakom huset sträckte trollskogen ut sig i all oändlighet. Min farfar hade världens högsta solros i sin trädgård. På hans uthusvägg satt en piltavla som man övade upp träffsäkerheten på och i hans matkällare frodades dom största spindlar man kan tänka sig.
Till farfar brukade man gå och spela kort. Han fuskade aldrig så att man fick vinna utan hellre så att han vann själv... Så härdas ett barnahjärta. Farfar hade också en motioncykel som jag brukade låna när jag hade blivit lite större och börjat utöva seriös träning men vädret sög och man inte ville ge sig ut...
Jag brukade be min farfar att säga till mig när det hade gått en halvtimma. Evighetslång tystnad i det lagom stora huset. Det enda som påminde om att tiden faktiskt inte stod stilla var det genomträngande tickandet från den gamla väggklockan som måste dras upp med jämna mellanrum. Tick tack tick tack.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar