Svensk mentalitet

Efter vissa påtryckningar från resten av familjen så bänkade jag mej igår kväll framför TV:n för ännu en upplaga av melodifestivalen, denna mest upphaussade av alla händelser i nöjessverige. Ja kanske i sverige överhuvudtaget. Jag vet inte vad det beror på, kanske för att man efter många år av melodifestivalentittande har lärt sig att man skall skruva ner förväntningarna till noll, men var inte låtarna lite bättre än vanligt i år? Några absoluta lågvattenmärken fanns ju förstås. De stavas Tommy Nilsson och Anna Book. Och vilka går och vinner? Jo självklart de ovan nämnda. Det första jag kände var skam att vara en del av det svenska kollektivet som tycker att detta var kvällens höjdpunkter. Men vid närmare eftertanke inser jag att det alls inte är så det är. Svenska folket har en starkt utvecklad medkänsla och röstar på dom som det är mest synd om och kan behöva lite framgång. I detta fallet ett svettigt fetto och en fårad gammal alkis. Att låtarna sög å det grövsta har inget med saken att göra.
Det kanske inte är så dumt att vara svensk ändå.