Jag har alltid varit av åsikten att vänner är något som man har för livet. Oavsett vart livet tar vägen med en. Men kanske är det inte så. Kanske är det så att man i vissa fall växer isär. Att man inte har något gemensamt längre. Att man börjar irritera sig på varandra. Att man har diametralt olika åsikter om saker. Kanske är det så sorgligt att man får ta steget ut i det okända och hitta nya vänner...
Nu ska inte mina riktigt goa vänner ta åt sig av detta. Ni kommer alltid att finnas i mitt hjärta och jag komer att sakna er enormt mycket när vi inte längre kan ses när vi vill på ett enkelt sätt. Får väl skaffa klippkort på SJ. Kram på er.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Jag tror att en del människor behöver man bara under vissa perioder av sitt liv. Och under den tiden kallar man dem vänner. Men saker och ting ändras, man lever olika liv, gör olika saker... det sker rätt naturligt att man växer isär.
MEN de rrriktigt goa vännerna finns alltid kvar, på ett eller annat sätt!
Mia: du är ju så klok! /fru y
Vad glad jag blir för kommentarer på min blogg...fortsätt med det och jag länkar till din och kommer att titta in var och varannan dag. Kul! Visst e Anders Wendin kanske den snyggaste mannen på världsytan. Mogge som jag fick affischen av frågade om jag ville ha en hel fondvägg, hahaha, kanske lite för mycket tonårsfason eller?
Kram på dig! e
Emma: Man kan väl aldrig känna sig för mycket som en tonåring? Kör på fondvägg!! Själv har jag en inramad affisch i trappen upp till övervåningen När jag känner mig lite trött och nere brukar jag sätta mig på ett trappsteg och titta in i hans vackra ögon en stund. Sen brukar det alltid kännas lite bättre :-)/ kram Fru y
Skicka en kommentar