Vintern är här nu. På riktigt. Gårdagen bjöd på en fantastisk dag med många minusgrader, sol och en klarblå himmel. Man behöver inte hålla på att kladda med swix universal längre. Det räcker med en burk blå extra eller en burk grön swix.. sen är det bara att åka i perfekta spår och känna blodsmaken i munnen efter att ha åkt järnet uppför den sista branta backen innan målgång på skidstadion.
När jag var liten innebar skidåkning att mamma gjorde en termos med varm choklad och skalade några apelsiner som vi mumsade på längs vägen. Undrar när allt ändrades och tävlingshetsen kom in i bilden.
Då stannade jag och pratade med mina kompisar Katta och Lena 50 meter innan målgång på Knatteloppet i min hemstad. Undrade om vi skulle leka och vad vi skulle göra när vi kom hem. Kattas pappa Göte stod panikslagen och visade att jag skulle fortsätta med högsta fart in över mållinjen, men jag ignorerade honom. Behöver jag nämna att jag kom sist?!
Det blev en bild av det hela som hamnade på förstaidan i lokaltidningen dagen därpå.
Händelsen har nog påverkat hela mitt liv som skidåkare. Tonåren handlade bara om pallplaceringar. Inget annat räknades. Nu har jag bildat familj och för länge sen lagt av med tävlingsåkandet, men kan ändå inte låta bli att lägga in en högre växel om jag får syn på en åkare framför mig i spåret. Oavsett ålder och kön... Alltid tävling.
Men det är härligt med vinter.
Idag får skidorna ligga kvar i takboxen. Jag tar en löprunda istället. Kanske kan jag få syn på någon stavgångare som kan springas om...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Det är därför det är så skönt att åka tillsammans med mig. Ingen tävlingshets där inte. /T
Herr T: Jodå, jag vet nog att du hetsar men att du inte mäktar med det ursinniga tempot! ;-) puss och kram
Skicka en kommentar