Jag längtar efter att ta på mig träningskläder som rustar en från regn och vindar och ge mig ut i skogen där stigarna är fuktiga och täckta av löv. Att bara få känna pulsen stegras och komma in i den där underbara rytmen där det känns som om man kan springa hur långt och hur fort som helst.
Ja, ja... ge det ett halvår så är man där igen...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Resan fram till det där "jagkanspringahurlångtsomhelst-stadiet" är dock inte så rolig. Men väl där är man bäst, starkast och oslagbar.. en duracellkanin helt enkelt. Kör hårt du!
Maria
Tack MAria! Just nu är jag ju bara gravid så du kan tänka dig hur jobbig vägen till oslagbarhet kommer att vara. Kram fru y
Men eru gravid!! GRRRATTIS!!
Jadu.. genast lät det ju ännu jobbigare att ta sig till det där oslagbara stadiet..
... men det där att vara gravid sägs väl också vara oslagbart... fast på ett annat sätt liksom.
KRAM Maria
Maria: Ja, en ganska häftig känsla att ha något som sprattlar runt inne i magen faktiskt.. nu är ju det här nummer tre, så man tycker att jag borde vara van.,, men det blir man liksom aldrig. Lika häftigt varje gång... men, saknar löpningen, det gör jag...// fru y
Skicka en kommentar