Yran är över...

...och det har varit ömsom vin ömsom vatten. Vädret har varit ostabilt med regnskurar och någon solglimt.

Musikmässigt har det varit en del förväntade höjdpunkter men pckså några överaskande glädjeämnen...
Moneybrother gör mig aldrig besviken. Bara lycklig. Så himla himla bra. Älskar.

Efter att ha sett en tråkig Stefan Sundström och ett intetsägande Millencollin var våra förväntningar inte de högsta när vi gick till Stortorget för att slänga ett öra på Timbuktu. Vi började stå där med armarna i kors. Övergick sedan till att vagga lite lätt i sidled. Släppte sedan ned armarna. Började vifta med dom i luften och stod till slut och hoppade tillsammans med den övriga publiken. Gick därifrån med ett leende på läpparna och en lyckokänsla i magen.

The Ark gör mig aldrig besviken även om jag föredrar när dom spelar på lite mindre scener. Ni vet, så man kan komma sådär riktigt nära... så man ser konturerna i Olas spandexbrallor och vita hotpants ordentligt...

The Pipettes värmde också min kalla lekamen sent på lördagnatten. Härliga tjejer som var sådär befriande råa i käften i mellantalet. Inget buskablygt här inte...

Säkert många band jag glömt höja till skyarna och som jag inte hann se.

Men jag måste väl antagligen vara tondöv och vara helt utan musiksmak för jag ser inte storheten med the Hives. Enda fullpoängaren i tidningarna och jag och herr T gick efter tre låter eftersom vi tyckte det sög å det grövsta... Kan någon förklara. Tack.

Annars sa jag just till mannen att det ska till något riktigt riktigt bra för att jag ska yra nästa år. Min storhetstid som yrare är över. Åttiotalisterna regerar.